Samma devis kom bekräftande ur honom när vi skidade längs trädgränsen i den svenska fjällvärlden medan vinden pinade de snötäckta vidderna. Idag säger jag samma sak till mina barn. Skogen är den fattiges tröja. Det är sanna ord som nu mer än någonsin tidigare gäller även i auktionssammanhang.

Enligt sajten SkogsSverige bestod 38% av Sveriges produktiva skogsmark av tallskog, medan 27% var granskog, så kallad barrblandskog. Även om det gått några år sedan siffran rapporterades, kan man förmoda att procentsatserna är ganska jämförbara med dagens bestånd.

Det finns många miljarder tallar i Sverige och tur är väl det med tanke på det värde det ger oss. Dessutom brukar den svenska furan stå stadigt när räntan går upp och börsen går ner.

Ännu stadigare har prisutvecklingen varit för svensk furu i auktionssalar runtom i världen. Redan för fem år sedan skrev jag undrande hur länge den globala trenden kring de enkla furumöblerna av den tills ganska nyligen bortglömda möbelformgivaren Axel Einar Hjorth skulle hålla i sig. Idag ser vi inga som helst spår av avmattning. Tvärsom ökar priserna kontinuerligt och när de moderna auktionerna hos Sveriges ledande auktionshus klubbades i november sattes nya rekord.

På 1930-talet fick de så kallade sportstugemöblerna i betsad furu namn efter öar i Stockholms skärgård där de nybyggda stugorna ploppade upp som svampar ur jorden. Framgångsrika Nordiska Kompaniets dåvarande chefsarkitekt Axel Einar Hjorth förutsåg det ökade behovet av funktionella och enklare möbler i enlighet med den framväxande funktionalismen i och med den dåvarande debatten om lagstadgad semesterrätt.

Först ut var möbelserien Sandhamn från 1929 som snart blev en succé och fick sina uppföljare Utö, Lovö och Skoga, vilka blev givna inslag i de ombonade nyinredda skärsgårdshemmen.

Med tiden fick många av borden dessvärre nya funktionsområden och användes som huggkubbar, blombord och brasved, men ännu finns tillräckligt många kvar för att de svenska auktionshusen ska leva gott på de internationella inredarnas dröm om de svenska furumöblerna.

I somras när ett av alla skärgårdshem städades ut dök det upp en stol. Personen som ägde möbeln fick tipset att höra av sig till Uppsala Auktionskammare, som åkte dit och tittade. De kunde konstatera att det handlade om en sällsynt vilstol i modell Skoga från 1933 som dessutom hade sin sittplymå och nackkudde kvar i originalklädsel.

Klubban landade långt över utropspriset, på 520 000 kronor, och blev därmed den dyraste stolen av Axel Einar Hjorth som sålts på auktion i Sverige, tillika en av de dyraste stolarna genom alla tider som sålts på en svensk auktion oavsett ålder, stil och material.

Vad farfar menade när han sa att skogen var den fattiges tröja var snarare trädens skyddande grenar och kantarellerna som mättade hungriga barnmagar än materialet i den formgivande Norrköpingsbons oeuvre. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många miljoner kronor som ryms i en fullvuxen fura, även om en medelstor talls nettovärde inte sägs vara mer än en hundring. Men då är den inte heller förädlad av Axel Einar Hjorth och bär metallbrickan med den avgörande siffer- och bokstavskombinationen som avslöjar att det färdiga resultatet härstammar från Nordiska Kompaniets fabrik i Nyköping.

Det kommer ofta som en överraskning för många, men vi ser ofta att populära produkter från det förflutna får några av de högsta erkännandena på auktioner, eftersom de blir framtida antikviteter i sin egen rätt.

Under de senaste åren finns det ett stort antal exempel på att en designers idéer om både vackra och funktionella vardagsföremål har lockat samlare, inredningsarkitekter och de mest kritiska trendsättarna över hela världen. Med andra ord kan det vara så att många av morgondagens antikviteter i själva verket återfinns hos flera av de stora möbelkedjorna på både lyx- och, vilket är mest förvånande, prisvärdhetssidan.

För att uppnå status som klassiker eller antikvitet måste vissa kriterier uppfyllas - anmärkningsvärda designmeriter, enastående kvalitet och kontinuerlig innovation.

Heal’s lampor

Möbelföretaget Heal's har samlat på sig produkter från flera av världens ledande formgivare. En av dem är den italienske arkitekten och designern Ferruccio Laviani som deltog i den våg av revolutionerande italiensk design som kallades Memphis Group på 1980-talet. Laviani ligger bakom några av de mest ikoniska lamporna, Bourgie Table Lamp och Toobe Floor Light, som båda tillverkas av Kartell och var ikoner för sin tid. Lamporna kommer garanterat att bli framtida klassiker på auktioner världen över.

Det skulle inte förvåna mig om priserna kommer att gå från dagens 4 500 dollar till det dubbla om cirka tio år, och fyrdubbla inom tjugo år.

Bernhards stolar

Föremål från inredningsföretaget Bernhardt är ytterligare exempel på framtida klassiker som redan säljs på andrahandsmarknaden. Ett föremål som borde vara en framtida klassiker är Axiom Bench som tar stilen från New Yorks Art Deco-period och som för närvarande tillverkas. Bänken är tillverkad av massivt rostfritt stål och är ett exempel på elegant möbeldesign som har haft en plats i vardagsrummen från 2010-talet.

Ikeas klassiker

På samma sätt som många internationella företag har fortsatt att producera sina "klassiker" under många decennier, kommer IKEA att återlansera en av sina mest ikoniska produkter under en begränsad tid - sidobordet LÖVBACKEN.

LÖVBACKEN, som ursprungligen lanserades 1953, är ett underbart litet bord med ett fantastiskt arv, skapat av en av Sveriges mest framgångsrika formgivare, Gillis Lundgren. Det säljs redan på några av Sveriges ledande auktionshus och LÖVBACKEN har blivit ett samlarobjekt för de mest kräsna möbelexperterna. Jag skulle inte bli förvånad om värdeutvecklingen bara blir bättre i framtiden.

Eero Saarinens bord

Den finske formgivaren Eero Saarinen designade den revolutionerande Pedestal Collection 1955-56, efter att ha uppmärksammat den "fula, förvirrande och oroliga värld som uppstod på grund av slummen av ben under typiska stolar och bord". Två år senare tillverkades Pedestal Collection av Eero Saarinen för företaget Knoll i New York City, som fortfarande tillverkar borden efter mer än 60 år. Det är ett verkligt ikoniskt designföremål som kommer att överleva i generationer.

Finn Juhls fåtölj

Chieftain Chair är den danske arkitekten och formgivaren Finn Juhls mästerverk. De organiska formerna står i stark kontrast till den strikta funktionalismen som i sin tur har frigjort sig från traditionell dansk möbeldesign när det gäller form, konstruktion och material. Stolen tillskrivs ofta framgångarna för Danish Modern-rörelsen, som exporterades till USA under hela 1950-talet.

Sedan nylanseringen 2002 har stolen tillverkats av The House of Finn Juhl i teak eller valnöt, klädd i läder. De tidigaste exemplaren kan idag inbringa 250.000-550.000 dollar på andrahandsmarknaden.

Återförsäljningen visade sig dock vara svår, eftersom de intresserade parterna ansåg att det bedömda priset för var för högt satt. Guldägget, som ingen ville ha, blev kvar i köksskåpet hos skrothandlaren, som först 2012 bestämde sig för att ta reda på mer om sitt till synes olyckliga köp.

Under sin forskning stötte han på ett fotografi från 2007 av en välgörenhetsutställning som hölls i Sankt Petersburg 1902, där flera av de kejserliga Fabergé-äggen visades upp. Svagt synligt på fotot var det tredje kejserliga ägget, som har ansetts vara försvunnet sedan 1922.

Det tredje kejserliga ägget var det tredje dyrbara prydnadsägget som den ryske tsaren Alexander III gav till sin hustru Maria Fjodorovna till påsk. År 1885 vände han sig för första gången till den framstående juveleraren och guldsmeden Peter Carl Fabergé med en sådan beställning. Tsarinnans ägg skulle vara verkliga konstverk och ha en överraskning inuti. Det tredje kejserliga ägget från 1887, designat av den finske guldsmeden August Holmström, innehöll en Vacheron-Constantin-klocka. Den motsvarande graveringen av klocktillverkaren hjälpte skrothandlaren 2012 att lista ut äggets sanna identitet.

Mer information om ägget framkom 2011, när två Fabergé-experter stötte på en bild av ägget från fotografiet från 1902 i en katalog från 1964 från auktionshuset Parke-Bernet i New York. Inte ens då visste auktionshuset att det rörde sig om ett imperialistiskt mästerverk. Ägget såldes för 2.450 dollar till en okänd köpare och dök så småningom upp på en loppmarknad i Mellanvästern, på en väg som var lika obskyr som den som tidigare fört det till USA.

Den nu lyckliga skrothandlaren kontaktade juveleraren Wartski i London, som bekräftade guldäggets äkthet och slutligen sålde det till en lika okänd privatsamlare 2014 för en okänd summa. Värdet på ägget uppskattades dock till omkring 33 miljoner dollar. Under 2021 och 2022 visades det tredje kejserliga ägget som en del av utställningen “Fabergé in London: Romance to Revolution på Victoria & Albert Museum.”

Totalt beställdes 52 kejserliga ägg från Fabergé. Efter Alexander III:s död tog hans son och efterträdare Nikolaj II över traditionen och gav sin mor Maria Fjodorovna och sin fru Alexandra Fjodorovna varsitt ägg varje påsk. De två ägg som beställdes 1917 nådde inte tsarens familj på grund av revolutionen.

Ett av äggen lämnade Ryssland med Maria Fjodorovna 1918 och de övriga glömdes bort eller stals under åren efter revolutionen. År 1930 lät Josef Stalin auktionera ut 14 Fabergé-ägg till underpris för att förbättra statsbudgeten. Tio av de kejserliga äggen finns nu i Kremls vapenförråd i Moskva, och ytterligare nio ingår i den ryske oligarken Viktor Wekselbergs samling och visas på Fabergémuseet i Sankt Petersburg. De flesta av de övriga finns på museer eller i privata samlingar.

Men sex av de kejserliga Fabergé-äggen har ännu inte hittats. Som den här historien bevisar vet man aldrig var de andra äggen kan finnas. Den ultimata påskäggsjakten!

På en webbsida som föregick "Erotic Art Online", det digitala komplementet till Sotheby's försäljning "Erotic: Passion and Desire" som hölls den 15 februari 2018, publicerade det ansedda auktionshuset i London följande varning: "Observera att denna försäljning innehåller bilder av nakenhet och bilder av sexuell natur som vissa betraktare kan anse vara oanständiga.

Sådana varningar har med största sannolikhet en juridisk grund, men de drivs också av det kulturella bagage som den erotiska konsten bär med sig. Mer än någon annan genre lever den erotiska konsten enbart i betraktarens öga. För vissa är sexuellt explicit konst ett tecken på att vårt tillåtande samhälle löper amok, för andra är det ett naturligt uttryck för sexpositivitet. På senare tid har ett tredje perspektiv äntligen blivit mer utbrett, när betraktare brottas med innehållet i erotisk konst i ljuset av #MeToo-rörelsen.

Tänk på de traditionellt sexiga pinupporna av Mel Ramos, av vilka två visades i "Erotic: Passion and Desire". Det finns både män och kvinnor som tycker att de köttiga kurvorna och de tillknäppta uttrycken hos konstnärens nakna kvinnliga modeller är lockande och stärkande, och andra som beundrar den popkonstnärliga balansgång som konstnären går mellan dålig smak och felfri teknik. Å andra sidan finns det naturligtvis människor som känner avsky eller till och med ilska över den exploaterande karaktären hos Ramos motiv.

På samma sätt finns det en hel del gråzoner när det gäller Robert Mapplethorpes grafiska fotografier av nakna män, varav tre fanns med på Sotheby's auktion. Precis som med Ramos beundrar vissa konstnärens tekniska virtuositet, i det här fallet som fotograf snarare än målare, men många av Mapplethorpes fans är helt enkelt tacksamma för att få se manliga nakenbilder i en konstvärld där den kvinnliga formen dominerar. Mapplethorpes belackare är allt från de som inte kan skilja hans verk från pornografi till förhärdade homofober som är direkt rädda för hans fotografier.

"Erotic: Passion and Desire" väjde inte för någon av dessa potentiella landminor. Faktum är att auktionen avsiktligt trampade på nittio av dem, i form av teckningar, tryck, fotografier och skulpturer.

Försäljningen inleddes med ett par Gustav Klimt-teckningar från 1904-05, och genast konfronterades man med ännu en utmaning i genren. I den ena teckningen har Klimt gett oss två nakna män som brottas. Teckningen ingick i just denna auktion, förmodligen för att männen är nakna, men verket är mer en övning i komposition och återgivning av den mänskliga formen än ett försök att öka betraktarens puls, vilket är den främsta uppgiften för den mesta erotiska konsten.

Lovers Lying Seen From the Right, där en kvinnas huvud är begravt i hennes manliga partners skrev, är likartad i sitt val av medium men handlar mindre om komposition än om innehåll. Vi kan inte se exakt vad kvinnan i scenen gör, men Klimt har sträckt ut mannens utsträckta armar över hans huvud, som är vridet åt höger, och båda gesterna signalerar ett intimt ögonblick av extas.

Andra verk var tamare, som Richard Avedons berömda porträtt av den tyska skådespelerskan och modellen Nastassja Kinski inlindad i lite mer än en boaorm, som var utformad för att visas utan några som helst gallerivarningar. Avedons modefotografi, som ursprungligen publicerades i Vogue, var tillräckligt sexigt för att stimulera betraktarens libido men samtidigt tillräckligt blygsamt för att bli en bästsäljande affisch - på 1980-talet dekorerades sovrumsväggarna hos både flickor och pojkar i gymnasiet med bilden.

Och så fanns det verk av Pablo Picasso, vilket för oss tillbaka till #MeToo. Som bekant producerade Picasso hundratals erotiska konstverk - "Erotic: Passion and Desire" gav budgivarna chansen att äga två sådana teckningar, en från 1967 och en annan från 1971. Den första, Trois nus assis, skulle inte slå de flesta tittare som väldigt kontroversiella. Den föreställer tre kvinnor som småpratar som om de träffades fullt påklädda på ett kafé i stället för att sitta nakna på golvet, och en av dem har utan att tveka benen brett isär.

Den andra Picasso, med titeln Homme et femme nus, fick oss dock ordentligt in i #MeToo-territorium. I Sotheby's katalog beskrivs verket på papper som en "sensuell återgivning av kvinnokroppen och den voyeuristiska gubben bakom henne", vilket antyder en godartad relation mellan de två. Men är det så? Kan det vara så att kvinnogestalten som är "smäktande innesluten i famnen på en något satyrliknande man" i själva verket kämpar för att värja sig mot en sexuell predators oönskade tafsande?

Många kvinnor har utan tvekan alltid känt den underström av hot och antydan till våld som förmedlas av Homme et femme nus, men i en tid av #MeToo är det plötsligt svårt för många män att ignorera dessa tolkningar också, vilket gör den erotiska konstens plats i konstvärlden mer osäker än någonsin.

Nya källor hävdar att Clam-stolen, som har uppnått tiotusentals dollar på auktion, har tillskrivits felaktigt ... igen. Här är hela historien om hur den berömda stolen kom att undgå hela designvärlden.

Clam-stolen har orsakat huvudbry för många människor som arbetar inom den moderna designindustrin. Efter förväxlingar mellan liknande modeller, bland annat från Ikea, trodde många att man hade nått konsensus när det föreslogs att den ursprungliga fåtöljen var designad av den danske arkitekten Philip Arctander.

Undersökningen inleddes 2013 när det danska auktionshuset Bruun Rasmussen bestämde sig för att spåra Clam-stolens ursprung efter att de sett priserna stiga exponentiellt under flera år på auktion.

Tidigare hade många tillskrivit Clam-stolen till den danske arkitekten Viggo Boesen eftersom den hade vissa likheter med andra möbler av formgivaren, till exempel stolen Little Petra.

När Nationalmuseet i Oslo kom med bevis för att stolen var formgiven av den norske formgivaren Martin Olsen och tillverkad av VIK & BLINDHEIM på 1950-talet trodde man att historien hade skrivits om. År 2013 sattes rekordet när Phillips auktionerade ut ett par Clam-stolar för 145.000 GBP (222.500 USD) som tillskrevs Martin Olsen.

Men förvirringen växte efter att man hittat information från en annons för danska Nordisk Staal- & Møbel Central i tidningen "Bygge og Bo" från november 1945. Enligt annonsen hade fåtöljen designats för Nordisk Staal & Möbel Central i Danmark men också licensierats av Vik & Blindheim, Sykkylven i Norge.

När Bruun Rasmussens experter gick igenom litteraturen och kontaktade vänner till den danske arkitekten Philip Arctander kom de fram till att Clam-stolen var ritad av honom 1944.

De drog slutsatsen att den måste ha presenterats första gången 1945 i butiken NY FORM A/S i Köpenhamn. Detta bekräftades av Phillip Arctanders barndomsvän och arkitektkollega Poul Erik Skriver, som också var redaktör för tidskriften "Arkitekten".

Med den bakgrunden valde det danska auktionshuset Bruun Rasmussen, tillsammans med många andra, att katalogisera stolen på nytt som Clam-stolen, designad av Phillip Arctander och tillverkad under 1940-talet på Nordisk Staal & Møbel Central.

Idag är den skandinaviska auktionsmarknaden översvämmad av Clam-stolar. Med tiden kan man se tydligare skillnader mellan stolarna. När jag gör research i Ikeas kataloger från 1950-talet hittar jag Åke fåtölj och soffa, inspirerad av Clam-stolen. Ikea-modellen skiljer sig från originalet på grund av "öronlapparna" på det svängda ryggstödet och den skarpare profilen.

Men det är egentligen ingen större skillnad i pris mellan de olika modellerna. När jag besökte en spansk återförsäljare på en av de mest exklusiva mässorna i London stod ett par "Åke" från Ikea centralt placerade i montern med en prislapp på cirka 70.000 dollar, en hyfsad prisutveckling för en möbel från Ikea. Det var ganska uppenbart att återförsäljaren inte hade en aning om att hans stolar tillverkats av lågpriskedjan på 1950-talet.

När priserna stiger på ett visst föremål finns det tyvärr människor som ser en chans att tjäna pengar på köparnas okunskap. Marknaden översvämmas inte bara av Clam-stolar från 1940- och 50-talen, utan också av helt nya fåtöljer som kläs och patineras för att se gamla ut. Idag fortsätter de flesta auktionshus och designhandlare att sälja de äldre modellerna och är överens om att den ursprungliga formgivaren är dansken Philip Arctander.

Fram till nyligen. Då framkom bevis som tyder på att det faktiskt var den danske formgivaren Arnold Madsen som designade stolen. Bakom den nya upptäckten ligger Instagramkontona @movablemodern, @oliverf54 och @arkivalium.

Enligt dem har Madsens dotter intygat att den numera världsberömda stolen skapades i hans lilla källarrum på Gothersgade i Köpenhamn.

Han lär ha kontaktat producenten Henry Schubell för att utveckla en ram som kunde massproduceras. Resultatet blev tillfredsställande och Arnold Madsen blev så imponerad att han frågade om Schubell ville starta ett gemensamt företag.

Clam-stolen blev snart en internationell försäljningsframgång och 1953 såldes licensen till det norska företaget Vik & Blindheim. Enligt Flemming Schubell, son till Henry Schubell, som har arbetat för företaget sedan 1958, fanns gipsmodellen av stolen kvar i Madsens källarrum tills företaget stängdes i början av 1980-talet.

En annan ledtråd är de fotografier som illustrerar de stolar som finns i Vik & Blindheims katalog. Bilderna är tydligen hämtade från Arnold Madsens eget hem.

"Det vilar en förbannelse över Clam-stolen", säger Andreas Zätterqvist, expert på modern design som driver Youtube-kanalen och Instagram-kontot Scandinavian Design 101. "Arnold Madsen blir nu den fjärde personen som påstås ha formgivit den, och det är knappast bra för trovärdigheten. Kunderna behöver verkligen höja på ögonbrynen. Vi kan bara hoppas att det är sant den här gången, men när det gäller Clam-stolen verkar ingenting vara ristat i sten." Stolen skulle i så fall ha designats samma år som man tidigare trott, 1944.

Sedan Clam-stolen blivit en dyr internationell affär har både original och kopior handlats på marknaden, men det finns också nya licensierade stolar producerade av Paustian. Om de nya bevisen är korrekta och Clam-stolens formgivare inte längre är Philip Arctander, använder Paustian då en bedräglig licens?

"När det gäller frågan om vem som egentligen designade och tillverkade Clam-stolen ur en forskares synvinkel: Ja, nu har vi ett slutgiltigt svar", säger Zephyr Leif Renner bakom Instagramkontot Movable Modern. "Vi kan hoppas att familjen Paustian gör det rätta och ger royalties till den rättmätiga ägaren av upphovsrätten. Min andra förhoppning är att nu när Clam-stolen har sin sanna historia kanske designälskare bättre kan förstå vad den är, och inte bara se det som en strikt kommersiell investering att köpa och sälja den."

"Om man nyproducerar en möbel är det viktigt att verkligen hålla fötterna torra", avslutar Zätterqvist. "I det här fallet kommer det att bli minst sagt pinsamt för Paustian. Det är inte första gången liknande fel har begåtts och därför är det verkligen dags för producenterna att ta sitt ansvar. Det ska bli spännande att följa upplösningen på den här historien."

Och jag kan bara hålla med. Frågan är om det här är sista gången mysteriet med stolen som hittades i Kim Kardashians hem, bland många andra, kommer att uppstå.

Om man ska tro branschens egna förutsägelser så ser det dystert ut. Verkligen dyster. Men hur ser egentligen framtiden ut för gamla, bruna möbler, som är det som många av oss föreställer oss när vi tänker på klassiska antikviteter?

Som så ofta förr verkar pendeln slå tillbaka just när det ser som mörkast ut av allt. För faktum är att den nedåtgående trenden för antikviteter verkar ha vänt under de senaste åren.

Global uppvärmning som smälter polarisarna, enorma översvämningar som sveper över vidsträckta kustlinjer, stormar som förstör hela städer och överdriven värme kan med rätta leda till ett förnyat intresse för antikviteter.

Möbelförsäljningen på Barnebys under 2018 ökade med 32% jämfört med föregående år. Framför allt har intresset ökat bland personer under 45 år, där majoriteten kommer från Generation Y och Generation Z - en ålder då många köper och inreder sitt första hem.

Drivkraften bakom förändringen är ett uppsving på andrahandsmarknaden för möbler, vintagekläder och hushållsartiklar, tack vare att många fler människor blir klimatsmarta. Allt oftare är second hand-marknaden förstahandsvalet när man ska köpa möbler och inredning.

Enligt ett antal undersökningar står hemmet för 20 procent av en människas klimatavtryck, varav 9 procent utgörs av möbler och inredning. Att köpa begagnat är med andra ord inte bara en trend. Det är en nödvändighet om vi vill ändra kurs mot en skenande miljöförstöring.

Samma generationer som i allt högre grad tar avstånd från "snabba möbler", det vill säga nyproducerade möbler med energikrävande produktion och dålig kvalitet, tar också avstånd från "snabbt mode". Kläder har länge varit ett sätt för människor att kommunicera och förmedla personlighet och social status. Men som många vet skapar modeindustrin stora miljöproblem, särskilt i takt med att konsumtionen har ökat.

Den snabba produktionen av kläder till låg kostnad skapar föroreningar och de icke återvinningsbara material som används i produktionen skadar vår miljö. Dessutom har näthandeln, som ökat kraftigt de senaste åren, andra nackdelar i form av att alla förpackningar nästan uteslutande är gjorda av plast. Det är en av anledningarna till att second hand-marknaden, där högkvalitativa varor säljs för en bråkdel av ursprungspriset, har nått nya höjder.

Enligt onlineplattformen för begagnade kläder, thredUP, omsätter second hand-marknaden nästan 25 miljarder dollar och beräknas fördubblas under de kommande fem åren, till cirka 52 miljarder dollar 2024. Rapporten visar att tillväxten återigen beror på Generation Y och Generation Z, vars konsumtion av begagnade varor är 2,5 gånger högre än en typisk konsument.

Hållbarhet är en växande anledning till att marknaden ser ut som den gör, även om stil och grupptryck att se bra ut, framför allt på sociala medier, bidrar till den ökande försäljningen på andrahandsmarknaden för mode och kläder. I takt med att unga konsumenter följer de senaste trenderna väljer allt fler att skänka bort eller sälja på second hand-marknaden. Det har gjort att second hand-marknaden under de senaste tre åren vuxit 21 gånger snabbare än vanliga klädbutiker.

Rapporten visar också att konsumenter som utnyttjar utbudet av begagnat i genomsnitt äger 28 färre klädesplagg än de gjorde för två år sedan.

Det ser ut som omMarie Kondo-effekten har gett resultat. Fast fashion verkar inte längre ge samma värde, utan Generation Y och Generation Z föredrar återvunna kläder och miljövänliga och miljömedvetna varumärken som följer trender framför nyproducerade kläder. Detta är en av anledningarna till att second hand-industrin under det kommande decenniet förutspås växa 1,5 gånger mer än fast fashion-industrin.

Men för dem som ännu inte har talat om det finns det ett stort intresse. Hur kan till exempel en 20-tums målning kosta över 450 miljoner dollar? - Så skedde då en av konstvärldens mest kända personligheter gästade inte bara Christie's utan hela auktionsmarknaden.

Detta var naturligtvis när universalgeniet Leonardo da Vincis återupptäckta målning Salvator Mundi gick under klubban i New York. Efter 19 spännande minuter av duell mellan sex budgivare såldes målningen för 450 miljoner dollar i en fullsatt och jublande auktionssal. Priset var med råge det högsta som någonsin betalats för ett konstverk.

Intresset för vad som verkar vara den sista privatägda målningen av den italienske mästaren slog alla rekord och minskade knappast när Christie's experter valde att göra en omfattande visning av målningen och kallade den för "en manlig Mona Lisa". Att den kom med kunglig proveniens, liksom skandaler och överraskningar genom århundradena, gjorde inte mycket för att minska de blivande spekulanternas girighet. Christie's visste precis hur man skulle höja förväntningarna och få uppmärksamhet från rätt typ av budgivare.

Målningen beställdes av den franske kungen Ludvig XII i början av 1500-talet och ägdes därefter av flera engelska kungar innan den "försvann" 1763. Först 150 år senare dök målningen upp igen, men då som ett förmodat verk av da Vincis lärjunge Bernardino Luini. Den köptes av den brittiske konstsamlaren Sir Charles Robinson för "The Cook Collection", men bara några decennier senare såldes den återigen på auktion. År 1958 köptes den hårt restaurerade och övermålade Jesusbilden i dåligt skick för 45 pund av en anonym köpare, och än en gång försvann målningen spårlöst. Tills den dök upp på en liten auktion i Louisiana (2005), den här gången tillskriven Antonio Boltraffio.

Köpare var ett konsortium av konsthandlare som representerades av den New York-baserade konstsamlaren och da Vinci-experten Robert Simon och konsthandlaren Alexander Parish. Den såldes för 10.000 dollar.

De nya ägarna tog målningen, som var märkt av retuscheringar och skador, till konservatorn Dianne Dwyer Modestini, professor vid New York University för restaurering av målningar. Hon påbörjade en process som skulle ta flera år att slutföra. Med stor försiktighet avlägsnade hon lager efter lager av färg, smuts och fernissa. Sakta men säkert blev hon alltmer övertygad om att målningen framför henne var ett autentiskt verk av Leonardo da Vinci. Efter att ha sammanställt utlåtanden från olika konstexperter, tekniska bevis, jämförelser med originalverk och kopior kände konservatorn Dianne Dwyer Modestini att hon var så nära sanningen som hon kunde komma.

Sex år efter att herrarna köpt målningen från det lilla auktionshuset i Louisiana var många världsexperter eniga om att detta var ännu en målning, den sextonde, av en av konsthistoriens mest berömda konstnärer. Dessutom var den i privat ägo och på den öppna marknaden. Det var en naturlig sensation.

Denna otroliga upptäckt visades samma år på National Gallery i London, på utställningen Leonardo da Vinci: Painter in the Court of Milan där den beskrevs som en av de viktigaste målningarna i världen. Och även en av världens dyraste. Två år senare sålde Simon, Parish och Warren Adelson tavlan för 80 miljoner S$ till ett företag som ägs av den schweiziske affärsmannen och konsthandlaren Yves Bouvier, som också är mannen bakom Le Freeport, som anses vara världens mest högteknologiska och avancerade konstförvaringsanläggningar i Luxemburg och Singapore. Från 10.000 dollar till 80 miljoner dollar på bara några år.

Den nya köparens konstanläggningar i Luxemburg var dock bara en mellanlandning. Bouvier "sålde" målningen ett år senare till den ryske miljardären Dmitry Rybolovlev för 127,5 miljoner dollar. En snabb vinst på nästan 50 miljoner dollar för den schweiziska affärsmannen. Men Rybolovlev, som uppmärksammats på den galna prisskillnaden, anmälde Bouvier och Sotheby's, som hade förmedlat affären, vilket ledde till en av konsthistoriens största skandaler och visade sig bara vara toppen av isberget, som smälter allt snabbare framför de galler bakom vilka Bouvier sitter fängslad.

Samtidigt spreds ett rykte lika snabbt som ett e-postmeddelande. Det fanns ännu ett originalverk av Leonardo da Vinci, på en vägg i ett slott i Skottland. Målningen sades ha blivit stulen för länge sedan, vilket var anledningen till att ägarna lät den förbli anonym. Och ryktena fortsatte att ta fart bland konsthandlarna i New York och på gatorna i Mayfair i London. Förr eller senare kommer den säkert att nå marknaden. Vem vet, kanske till och med i år?

Och visst, det är ganska krasst att tala om pengar, men det är oundvikligt när man försöker förstå hur en målning kan kosta över 450 miljoner dollar. Men försök att förstå konstmarknadens unika villkor och, framför allt, uppskatta kulturens värde. Särskilt som det inte kommer att vara sista gången som fantastiska summor betalas för målningar av konstnärer som är döda och begravda. Först och främst kan vi snabbt konstatera att världens rika blir allt rikare och dessutom allt fler. Vi kan också konstatera att konsten i alla tider har använts som ett socialt smörjmedel och är mer statushöjande än något annat. Inte minst eftersom det sedan urminnes tider har handlat om en kombination av pengar, smak, kunskap och unikhet. Men det finns helt enkelt inte tillräckligt med "bra" konst för alla. Särskilt inte när man vet att det har byggts fler museer under det senaste decenniet än under 1800- och 1900-talen tillsammans. Samtidigt har allt fler nyrika börjat samla på konst och de vill ha det som "alla andra har".

Några av de främsta konstverken som sålts under de senaste åren har hamnat i Abu Dhabi. Som det största av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten, ett land som grundades i sin nuvarande form först 1971, hoppas man kunna locka till sig både gästarbetare och turister även efter att all olja har pumpats upp, och behöver fler attraktioner än sol och bad. Kultur är hjärtat i en nation. Och en nation utan konst är ett land utan syre, utan puls. Kultur har ett kapital som är oändligt värdefullt.

När auktionshistorien skrevs, i en fullsatt och jublande auktionssal, kom det vinnande budet från arabprinsen Bader bin Abdullah bin Mohammed bin Farhan Al Saud, som hade köpt målningen på uppdrag av Saudiarabiens kronprins, den då 32-årige Mohammed bin Salman. Strax efter försäljningen twittrade Louvren att målningen skulle deponeras på Louvrens filial i Abu Dhabi.

Tillåt mig att räkna på det. Förra året hade Louvren i Paris 10,2 miljoner besökare. Anta att 8 miljoner av dem betalade för biljetter och att inträdesavgiften var cirka 15 dollar. Besökare från hela världen betalade 120 miljoner dollar. Och det är bara inträdesavgiften.

Låt oss nu anta att museets utpost i Abu Dhabi kan locka hälften så många besökare för att se da Vincis mästerverk från renässansens Italien, liksom Piet Mondrians spännande abstrakta verk med geometriska former. I det här fallet kan museet på fyra år lätt tjäna in inköpspriset för världens dyraste målning, och det fina i det hela är att en av världens rikaste män, den saudiske kronprinsen, behåller målningen med en prislapp som knappast kommer att sjunka. Dessutom kan man räkna in intäkterna från hotellnätter, fullbokade restauranger, guider och flygbiljetter till hemmaflygbolagen.

Landets BNP får plötsligt en prestationshöjning likt en dopad rysk skidåkare på 1970-talet. Jag vet inte om det är okej att säga det. Vad tycker du om det?

Landets BNP har en extrem potential att få ett enormt uppsving inom de närmaste åren, bara tack vare Louvre Abu Dhabi och den här målningen. Och ganska snabbt inser vi konstens sanna värde. Även om en del av historien inkluderar att den för närvarande dyraste målningen i världen såldes 1958 för endast 60 dollar.

Vi hann prata om allt från världsutställningarnas betydelse för svenskt konsthantverk, ostindisk kompaniporslin till förkärleken till Arthur Percy's Grand servis. Dessutom svarade jag på tittarnas frågor.

För dig som är intresserad av att hitta fynden bland porslin kan jag rekommendera att titta på den här videon som innehåller mycket matnyttigt.

De andra två verken var en tidig landskapsmålning av Piet Mondrian och en skiss av den italienske 1500-talskonstnären Guglielmo Caccia, mer känd som Moncalvo.

Stölden skedde under den sista dagen av en utställning som visade verk av storheter som Rembrandt och Albrecht Dürer. Tjuvarna undkom museets säkerhetsvakter genom att utlösa larmet vid flera tillfällen i rad.

Redan i februari i år fick polisen indikationer på att konstverken fanns kvar i Grekland, vilket återigen intensifierade sökandet.

Två av de tre målningarna hittades inpackade i en skreva under en buske efter att en 49-årig misstänkt gripits och erkänt brotten. Samtidigt uttalade han sin kärlek till konsten, kanske i hopp om ett mildare straff.

De två målningarna är nu tillbaka på museet, som öppnade i mars efter nio års renovering, medan den tredje målningen, skissen av Moncalvo, tyvärr sägs ha förstörts.

"Picasso tillägnade målningen till det grekiska folket. En grek stal den. Grekerna tog tillbaka den", sade den grekiske ministern för civilskydd Michalis Chrisochoidis vid en presskonferens.

Det är den andra segern för både Grekland och i synnerhet den grekiska polisen, som nyligen också återfann en stulen skulptur från den romerska antiken.