Skogens guld: därför har svensk furu blivit auktionsvärldens nya kassako
Så blev bortglömda furumöbler plötsligt några av auktionsmarknadens mest lönsamma fynd.
När jag var liten gick jag ofta på skattjakt i de östgötska skogarna tillsammans med min farfar. Vi letade efter skogens guld. Helst knallgula kantareller men också taggsvamp, Karl Johan, smörsopp och i enstaka fall en och annan stolt fjällskivling. Vi gick där hand i hand och pratade om än det ena, än det andra och varje lyckad runda avslutades med farfars tacksamhetsord ”skogen är den fattiges tröja”.
Samma devis kom bekräftande ur honom när vi skidade längs trädgränsen i den svenska fjällvärlden medan vinden pinade de snötäckta vidderna. Idag säger jag samma sak till mina barn. Skogen är den fattiges tröja. Det är sanna ord som nu mer än någonsin tidigare gäller även i auktionssammanhang.
Enligt sajten SkogsSverige bestod 38% av Sveriges produktiva skogsmark av tallskog, medan 27% var granskog, så kallad barrblandskog. Även om det gått några år sedan siffran rapporterades, kan man förmoda att procentsatserna är ganska jämförbara med dagens bestånd.
Det finns många miljarder tallar i Sverige och tur är väl det med tanke på det värde det ger oss. Dessutom brukar den svenska furan stå stadigt när räntan går upp och börsen går ner.
Ännu stadigare har prisutvecklingen varit för svensk furu i auktionssalar runtom i världen. Redan för fem år sedan skrev jag undrande hur länge den globala trenden kring de enkla furumöblerna av den tills ganska nyligen bortglömda möbelformgivaren Axel Einar Hjorth skulle hålla i sig. Idag ser vi inga som helst spår av avmattning. Tvärsom ökar priserna kontinuerligt och när de moderna auktionerna hos Sveriges ledande auktionshus klubbades i november sattes nya rekord.
På 1930-talet fick de så kallade sportstugemöblerna i betsad furu namn efter öar i Stockholms skärgård där de nybyggda stugorna ploppade upp som svampar ur jorden. Framgångsrika Nordiska Kompaniets dåvarande chefsarkitekt Axel Einar Hjorth förutsåg det ökade behovet av funktionella och enklare möbler i enlighet med den framväxande funktionalismen i och med den dåvarande debatten om lagstadgad semesterrätt.
Först ut var möbelserien Sandhamn från 1929 som snart blev en succé och fick sina uppföljare Utö, Lovö och Skoga, vilka blev givna inslag i de ombonade nyinredda skärsgårdshemmen.
Med tiden fick många av borden dessvärre nya funktionsområden och användes som huggkubbar, blombord och brasved, men ännu finns tillräckligt många kvar för att de svenska auktionshusen ska leva gott på de internationella inredarnas dröm om de svenska furumöblerna.
I somras när ett av alla skärgårdshem städades ut dök det upp en stol. Personen som ägde möbeln fick tipset att höra av sig till Uppsala Auktionskammare, som åkte dit och tittade. De kunde konstatera att det handlade om en sällsynt vilstol i modell Skoga från 1933 som dessutom hade sin sittplymå och nackkudde kvar i originalklädsel.
Klubban landade långt över utropspriset, på 520 000 kronor, och blev därmed den dyraste stolen av Axel Einar Hjorth som sålts på auktion i Sverige, tillika en av de dyraste stolarna genom alla tider som sålts på en svensk auktion oavsett ålder, stil och material.
Vad farfar menade när han sa att skogen var den fattiges tröja var snarare trädens skyddande grenar och kantarellerna som mättade hungriga barnmagar än materialet i den formgivande Norrköpingsbons oeuvre. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många miljoner kronor som ryms i en fullvuxen fura, även om en medelstor talls nettovärde inte sägs vara mer än en hundring. Men då är den inte heller förädlad av Axel Einar Hjorth och bär metallbrickan med den avgörande siffer- och bokstavskombinationen som avslöjar att det färdiga resultatet härstammar från Nordiska Kompaniets fabrik i Nyköping.
