Konstens sanna värde
Att prata om pengar kan vara ett socialt fy-ord, men hur kommer det sig att en tavla kan kosta över 450 miljoner dollar?
När jag var barn fick jag höra att det var oförskämt och opassande att prata om pengar. Särskilt, som jag förstod mycket senare, i den kulturella världen.
Men för dem som ännu inte har talat om det finns det ett stort intresse. Hur kan till exempel en 20-tums målning kosta över 450 miljoner dollar? - Så skedde då en av konstvärldens mest kända personligheter gästade inte bara Christie's utan hela auktionsmarknaden.
Detta var naturligtvis när universalgeniet Leonardo da Vincis återupptäckta målning Salvator Mundi gick under klubban i New York. Efter 19 spännande minuter av duell mellan sex budgivare såldes målningen för 450 miljoner dollar i en fullsatt och jublande auktionssal. Priset var med råge det högsta som någonsin betalats för ett konstverk.
Intresset för vad som verkar vara den sista privatägda målningen av den italienske mästaren slog alla rekord och minskade knappast när Christie's experter valde att göra en omfattande visning av målningen och kallade den för "en manlig Mona Lisa". Att den kom med kunglig proveniens, liksom skandaler och överraskningar genom århundradena, gjorde inte mycket för att minska de blivande spekulanternas girighet. Christie's visste precis hur man skulle höja förväntningarna och få uppmärksamhet från rätt typ av budgivare.
Målningen beställdes av den franske kungen Ludvig XII i början av 1500-talet och ägdes därefter av flera engelska kungar innan den "försvann" 1763. Först 150 år senare dök målningen upp igen, men då som ett förmodat verk av da Vincis lärjunge Bernardino Luini. Den köptes av den brittiske konstsamlaren Sir Charles Robinson för "The Cook Collection", men bara några decennier senare såldes den återigen på auktion. År 1958 köptes den hårt restaurerade och övermålade Jesusbilden i dåligt skick för 45 pund av en anonym köpare, och än en gång försvann målningen spårlöst. Tills den dök upp på en liten auktion i Louisiana (2005), den här gången tillskriven Antonio Boltraffio.
Köpare var ett konsortium av konsthandlare som representerades av den New York-baserade konstsamlaren och da Vinci-experten Robert Simon och konsthandlaren Alexander Parish. Den såldes för 10.000 dollar.
De nya ägarna tog målningen, som var märkt av retuscheringar och skador, till konservatorn Dianne Dwyer Modestini, professor vid New York University för restaurering av målningar. Hon påbörjade en process som skulle ta flera år att slutföra. Med stor försiktighet avlägsnade hon lager efter lager av färg, smuts och fernissa. Sakta men säkert blev hon alltmer övertygad om att målningen framför henne var ett autentiskt verk av Leonardo da Vinci. Efter att ha sammanställt utlåtanden från olika konstexperter, tekniska bevis, jämförelser med originalverk och kopior kände konservatorn Dianne Dwyer Modestini att hon var så nära sanningen som hon kunde komma.
Sex år efter att herrarna köpt målningen från det lilla auktionshuset i Louisiana var många världsexperter eniga om att detta var ännu en målning, den sextonde, av en av konsthistoriens mest berömda konstnärer. Dessutom var den i privat ägo och på den öppna marknaden. Det var en naturlig sensation.
Denna otroliga upptäckt visades samma år på National Gallery i London, på utställningen Leonardo da Vinci: Painter in the Court of Milan där den beskrevs som en av de viktigaste målningarna i världen. Och även en av världens dyraste. Två år senare sålde Simon, Parish och Warren Adelson tavlan för 80 miljoner S$ till ett företag som ägs av den schweiziske affärsmannen och konsthandlaren Yves Bouvier, som också är mannen bakom Le Freeport, som anses vara världens mest högteknologiska och avancerade konstförvaringsanläggningar i Luxemburg och Singapore. Från 10.000 dollar till 80 miljoner dollar på bara några år.
Den nya köparens konstanläggningar i Luxemburg var dock bara en mellanlandning. Bouvier "sålde" målningen ett år senare till den ryske miljardären Dmitry Rybolovlev för 127,5 miljoner dollar. En snabb vinst på nästan 50 miljoner dollar för den schweiziska affärsmannen. Men Rybolovlev, som uppmärksammats på den galna prisskillnaden, anmälde Bouvier och Sotheby's, som hade förmedlat affären, vilket ledde till en av konsthistoriens största skandaler och visade sig bara vara toppen av isberget, som smälter allt snabbare framför de galler bakom vilka Bouvier sitter fängslad.
Samtidigt spreds ett rykte lika snabbt som ett e-postmeddelande. Det fanns ännu ett originalverk av Leonardo da Vinci, på en vägg i ett slott i Skottland. Målningen sades ha blivit stulen för länge sedan, vilket var anledningen till att ägarna lät den förbli anonym. Och ryktena fortsatte att ta fart bland konsthandlarna i New York och på gatorna i Mayfair i London. Förr eller senare kommer den säkert att nå marknaden. Vem vet, kanske till och med i år?
Och visst, det är ganska krasst att tala om pengar, men det är oundvikligt när man försöker förstå hur en målning kan kosta över 450 miljoner dollar. Men försök att förstå konstmarknadens unika villkor och, framför allt, uppskatta kulturens värde. Särskilt som det inte kommer att vara sista gången som fantastiska summor betalas för målningar av konstnärer som är döda och begravda. Först och främst kan vi snabbt konstatera att världens rika blir allt rikare och dessutom allt fler. Vi kan också konstatera att konsten i alla tider har använts som ett socialt smörjmedel och är mer statushöjande än något annat. Inte minst eftersom det sedan urminnes tider har handlat om en kombination av pengar, smak, kunskap och unikhet. Men det finns helt enkelt inte tillräckligt med "bra" konst för alla. Särskilt inte när man vet att det har byggts fler museer under det senaste decenniet än under 1800- och 1900-talen tillsammans. Samtidigt har allt fler nyrika börjat samla på konst och de vill ha det som "alla andra har".
Några av de främsta konstverken som sålts under de senaste åren har hamnat i Abu Dhabi. Som det största av de sju emiraten i Förenade Arabemiraten, ett land som grundades i sin nuvarande form först 1971, hoppas man kunna locka till sig både gästarbetare och turister även efter att all olja har pumpats upp, och behöver fler attraktioner än sol och bad. Kultur är hjärtat i en nation. Och en nation utan konst är ett land utan syre, utan puls. Kultur har ett kapital som är oändligt värdefullt.
När auktionshistorien skrevs, i en fullsatt och jublande auktionssal, kom det vinnande budet från arabprinsen Bader bin Abdullah bin Mohammed bin Farhan Al Saud, som hade köpt målningen på uppdrag av Saudiarabiens kronprins, den då 32-årige Mohammed bin Salman. Strax efter försäljningen twittrade Louvren att målningen skulle deponeras på Louvrens filial i Abu Dhabi.
Tillåt mig att räkna på det. Förra året hade Louvren i Paris 10,2 miljoner besökare. Anta att 8 miljoner av dem betalade för biljetter och att inträdesavgiften var cirka 15 dollar. Besökare från hela världen betalade 120 miljoner dollar. Och det är bara inträdesavgiften.
Låt oss nu anta att museets utpost i Abu Dhabi kan locka hälften så många besökare för att se da Vincis mästerverk från renässansens Italien, liksom Piet Mondrians spännande abstrakta verk med geometriska former. I det här fallet kan museet på fyra år lätt tjäna in inköpspriset för världens dyraste målning, och det fina i det hela är att en av världens rikaste män, den saudiske kronprinsen, behåller målningen med en prislapp som knappast kommer att sjunka. Dessutom kan man räkna in intäkterna från hotellnätter, fullbokade restauranger, guider och flygbiljetter till hemmaflygbolagen.
Landets BNP får plötsligt en prestationshöjning likt en dopad rysk skidåkare på 1970-talet. Jag vet inte om det är okej att säga det. Vad tycker du om det?
Landets BNP har en extrem potential att få ett enormt uppsving inom de närmaste åren, bara tack vare Louvre Abu Dhabi och den här målningen. Och ganska snabbt inser vi konstens sanna värde. Även om en del av historien inkluderar att den för närvarande dyraste målningen i världen såldes 1958 för endast 60 dollar.
